Värdelösa mynt?

Vi läste en Kalle Anka-pocket som kvällssaga. Den handlade om Farbror Joakim som jagade en tioöring (som egentligen var ett flygande tefat).

När jag sa godnatt till Jonee hade han en enkrona i handen.
"Det är min tioöring", skojar jag med honom.
"Nää", säger Jonee.
"Det finns inte tioöringar längre, men det fanns när jag var liten", berättar jag.
"Fanns det när mormor var liten också?" undrar Jonee.
"Ja, då fanns det nog till och med ett- och tvåöringar", svarar jag.
"Och när gammelfarfar var liten, fanns det nollöringar då?"

Jo, de hade ju varit bra att ha, som grindslantar när servicen var dålig, till exempel!