Tur i oturen

Vi glömde ställa ut soptunnan på gatan för sophämtningen i fredags morse. Det är inte första gången det har hänt, men det var länge sedan. Tunnan var fylld till tre fjärdedelar ungefär. Två veckor till nästa hämtning. Jag började genast med sopbesparningsplaner: Visst är det dags för Honey att sluta med blöjor? Och nu kan man sortera mjukplast för återvinning också - dags att ta tag i! Om man dessutom äter på McDonalds eller liknande slipper man ju matrester...

På fredag eftermiddag står grannarnas tunnor fortfarande kvar på gatan. Konstigt. Vår brukar vara den sista kvar när jag kommer hem från jobbet. Jaha, alla är kanske bortresta. Typiskt att man skall bli påmind igen om man har glömt soporna!

På lördag morgon står grannarnas tunnor fortfarande kvar. Och på en är locket inte riktigt stängt. En rosa plastpåse med sopor sticker upp i glipan mellan locket och tunnan. Det kan bara betyda en sak; sopbilen kom aldrig i fredags! Mycket riktigt är alla tunnor fortfarande fulla. Vi springer och hämtar vår tunna och ställer bredvid de andra.

Och idag - heureka! - är vår tunna tömd! Och sist kvar på gatan när jag kommer hem från jobbet, precis som den brukar. Man får ta vara på de små glädjeämnena. Speciellt efter att ha stått i kö till simskolan i 45 minuter på lunchen. Utan att komma fram.